För galvaniserade stålkanaler är förståelsen av "galvaniseringsprocessen" den logiska utgångspunkten för att analysera alla dess egenskaper. Denna process är inte en enkel beläggning, utan en exakt metallurgisk kombination. Vanligtvis nedsänks rena stålplåtar med låg-kolhalt i smält zink, och genom en varm-doppförzinkningsprocess bildas ett zink-järnlegeringsskikt och ett rent zinkskikt på stålytan. Denna sammansatta lagerstruktur är hörnstenen i alla efterföljande egenskaper hos den galvaniserade stålplåten.
Mekanismen för zinkskiktet kan analyseras från två nivåer. För det första är det den fysiska barriäreffekten: det täta zinkskiktet täcker stålsubstratet helt, isolerar stålet från korrosiva medier som fukt och syre i luften, vilket saktar ner rostprocessen. För det andra finns det en mer unik elektrokemisk skyddseffekt. I metallaktivitetssekvensen är zink mer reaktivt än järn. När beläggningen är skadad och stålsubstratet exponeras, fungerar zink som anod, och genomgår företrädesvis oxidation (korrosion), medan järn fungerar som katod och skyddas. Detta "själv-uppoffrande" skydd innebär att även om beläggningen har mindre repor, kan den omgivande zinken fortfarande skydda stålet från att rosta, en egenskap som avsevärt förbättrar materialets hållbarhet.
